POSTURAL TERAPI FÖR ÖKAD PRESTATION

Varför skadar sig så många av våra idrottsmän- och kvinnor så ofta och återkommande? Varför utvecklar många talanger aldrig sin förmåga fullt ut? Och måste man bli ”utsliten” i kroppen bara för att man sysslar med elitidrott?

Många av dagens idrottsmän/kvinnor når aldrig sin fulla potential eller skadar sig på grund av muskulära obalanser. Dessa obalanser ses generellt sett i idrottarens hållning. Kroppen är ”sned” på olika sätt – till exempel en fot som pekar ut mer än den andra, en höft som står högre eller vriden i förhållande till den andra eller en bröstrygg som är för ihopsjunken för att tillåta en god rygghållning.
Obalanserna hindrar den aktiva från att utföra rörelser optimalt, vilket också syns i idrottsutövandet. Det kan exempelvis röra sig om ett ben som vrids utåt under löpsteget, ett knä som faller inåt under belastningsfas eller en oförmåga att få armarna att röra sig i rätt plan under exempelvis en golfsving.
Resultatet blir att idrottaren blir mindre effektiv i sina rörelser eftersom de inte tas ut i rätt plan. Samtidigt ökar risken för skador då lederna hamnar i positioner av snedbelastning. Dessutom aktiveras ”fel”, det vill säga kompenserande, muskler för att stabilisera samt utföra rörelserna idrottaren utför.
När man väl blir skadad tar rehabiliteringen längre tid än den borde om obalansen ej åtgärdas på grund av den kvarstående snedbelastningen, samtidigt som risken för nya skador ökar.

Men borde inte rehabiliteringsträning samt vanlig träning rätta till obalanserna?

Tyvärr är verkligheten den att traditionell träning och rehab inte kommer att vara tillräcklig när obalanserna blir mer uttalade. Orsaken till detta är att när de ovan nämnda, ursprungliga stabiliseringsmusklerna slutat att fungera och kompensationen blivit ett faktum, kommer generellt rehabträning samt vanlig träning att aktivera just de kompenserande musklerna. Samtidigt blir de ”rätta”, djupare musklerna stimulerade allt för lite för att kunna återfå sin naturliga rörlighet och styrka.

Dysfunktion och kompensation mer i detalj..

Som tidigare nämnts kommer den muskulära obalansen att medföra att vissa muskler arbetar för lite (dessa muskler kallas dysfunktionella), medan andra arbetar för mycket (kompenserar).
Det som oftast blir försvagat först är den djupa, stabiliserande (närmast skelettet) muskulaturen som skall hålla de olika lederna i sina rätta positioner. Detta medför dels att kroppen ”faller” ur sin optimala position hållningsmässigt, men framförallt att de olika lederna ej hålls i ”rätt” plan under idrottsutövandet på grund av bristen på stabilisering. Vanliga exempel är de tidigare nämnda med knän som faller inåt under belastningsfas, armar som rörs i fel plan under löpning eller ett bäcken som är instabilt under hoppmoment. Alla dessa exempel medför en energiförlust och sänkt prestationsförmåga.
Rent praktiskt upplever den aktiva att kroppen känns osmidig/stel, samtidigt som han/hon får ta i mer för att få ut max effekt ur kroppen. Teknikmässigt kan det vara svårt att få till rörelser på rätt sätt eftersom de muskler som skulle utföra rörelsen inte fungerar som de ska, och även om man ”nöter” in rörelsen, blir den aldrig lika naturlig som den skulle om rätt muskulatur utförde den, samtidigt som det känns onaturligt att göra rörelsen på det ”rätta” sättet.
Ofta beskriver den aktiva att han/hon får träningsvärk på andra ställen än där den borde infinna sig, och att det tar lång tid att återhämta sig. Skaderisken ökar betydligt, också på grund av ”fel” muskelaktivering och den ökade ledmässiga snedbelastningen.

När det blivit en skada, åtgärdar man den inom traditionell sjukvård oftast genom att träna upp området omkring skadan samt gör allmänna övningar för att stärka upp övriga delar av kroppen. I många fall är detta dock ej tillräckligt på grund av att man inte kommer åt alla djupare liggande obalanser vilket gör att även om själva skadeområdet eventuellt är tillräckligt starkt efter rehabiliteringen, så är lederna runt omkring fortfarande instabila, vilket förr eller senare leder till en ny skada, eventuellt på ett annat ställe än den ursprungliga.

Många gånger ser man också att idrottsmän/kvinnor drabbas av en skadecykel, med den ena skadan följd av nästa, ofta på olika ställen. Detta har således att göra med att kroppen kompenserar runt originalskadan och då sätter ökad belastning någon annanstans.

Inom postural terapin gör man en noggrann analys baserad på kunskapen om optimal funktion i både stabiliserande- och rörelsemuskler. Genom att analysera både hållning och rörelsemönster ser man hur de olika muskelgrupperna fungerar, varefter man lägger upp ett specifikt träningsschema bestående av speciella stretch- och styrkeövningar för att avlasta de kompensatoriska musklerna samtidigt som de försvagade musklerna aktiveras och stärks. Detta medför att man gradvis uppnår en balans mellan stabilisatorer och rörelsemuskler. Resultatet av träningen är mindre skadebenägenhet, snabbare återhämtning, ökad prestationsförmåga och en allmänt välfungerande och smärtfri kropp!